ernstheimer

Jag förstår att det har varit en lång och plågsam väntan på ett livstecken från Ernstheimer och flera av er negligerade stackare har säkerligen med stor omsorg dagligen ögnat igenom dödsrunorna i olika blaskor för att få klarhet i de illmariga rykten som florerat de senaste månaderna. Har Ernstheimer lämnat in handduken, kolat vippen, trillat av pinn, begett sig de sälla jaktmarkerna etc? Det är dags att ta död på mytbildningar för, om vi ska vara ärliga, nu har det gått för långt.
Ryktesspridningen har avverkat otaliga teorier med allt ifrån att Ernstheimer ska ha kämpat in i det sista med en elakartad skrivkramp till att Ernstheimers skyndsamt ökande blaserade inställning till konsten och livet i stort orsakat en mental kortslutning med otillräknelighet som följd.
Det här är på intet sätt sant utan sanningen finner man istället lite längre ut i periferin. Situationen är nämligen den att Ernstheimer den senaste tiden plågats av en vidrig skilsmässa som ingen annan egentligen ska behöva vara del av. Uppbrottets bakgrund är en otrohetsaffär som vi utan vidare kan kalla Mannheimer/wordpress.com. Men jag är inte den som offentligt ska kasta den första stenen då mina relationsmässiga tillkortakommanden varit en ack så bidragande orsak till uppbrottet.
För tillfället behöver vi inte gå längre med det här, såret är redan infekterat som det är, utan det här inlägget får råda som en hälsning om att jag börjar se ljuset i tunneln även om allting inte är klart hur framtiden kommer att se ut. Skulle till exempel Carola fortsätta att leverera om hon efter sin skilsmässa levt vidare med Sögaard som ett identitetsbärande emblem?

När det är sagt ska vi snabbt försöka närma oss det här inläggets kärna. Det väcktes då jag nyligen såg ett avsnitt av ungdomsserien Ebba & Didrik. Egentligen har diskussionsämnet varit på tapeten vid flera andra tillfällen tidigare, men nu tyckte jag att digniteten på nyss nämnda TV-serie är så pass pregnant att jag ansåg mig ha fått tillräckligt med vatten på min kvarn.
I serien ställer Teofil Didrik på ända med spörsmålet: "vill du ha en gräddbulle?". Nej, på ända är lite att ta i då Didrik var helt införstådd med begreppets semantik och hurtigt mumsade i sig av den delikata äggvitevispade och kokosförsedda bakelsen.
För mig står det klart att begreppet "gräddbulle" helt tillbörligt begagnades av Teofil, men jag är smärtsamt medveten om att min ståndpunkt har sina belackare.
Många anser att dessa bakverk går under namnet Mums-mums, men det är egentligen bara ett Cloetta-varumärke och kan inte alls med fördel användas som samlingsnamn för alla varianter av delikatessen.
Ett annat, helt logiskt, argument som syftar till att ge mina dito transparens är att innehållet av grädde i bullarna inte alls står i paritet med innehållet i namnet "gräddbulle". Med andra ord, här har vi samma dilemma som med den besläktade bollen som felaktigt påstår sig innehålla "neger", men den diskussionen har vi inte plats för här. Istället för båda begreppen "grädd" och "neger" en abstrakt tillvaro i sina sammansättningar och torde undslippa enfaldiga argument av den sorten.
På samma sätt har många plockat fram sin geometriska hjälpmedel för att undersöka om formen på gräddbullen egentligen kan kvalificeras som en "bulle". Dylika tongångar har jag inget som helst gehör för då "bullar" ständigt gör revolt och vägrar att placeras in i ett formmässigt fack. I Stockholm kan de till exempel anta formen av en taxi där den gräddbullen är slang för den lyxigare varianten, men nu ska vi inte göra misstaget att blanda in Stockholm i logiska och intellektuella diskussioner.



När jag har försökt skaffa mig underlag för det här ämnet har det framkommit en del matnyttig information som jag inte ska undanhålla er. Tydligen, och här finner vi säkerligen en stor del av lösningen på problemet, är gräddbullen "ett skånskt bakverk, gjort på vispad äggvita, gelatin och socker. Denna smet klickas ut på ett kexrån (kex med k-ljud red.anm) varvid allting doppas i smält choklad. /.../ De brukar framförallt säljas vid marknader runtom i Skåne.", som informationen lyder på susning.nu. Därutöver finner jag annan information om att den skånska orten Åstorp tidigare gick under det pretentiösa namnet "gräddbullens Mecka".
Under min uppväxt har det synnerligen ofta kommit försäljare till dörren, inte sällan på fredagar, som till ockerpriser och ett förbarmande om bidrag till en skolresa sålt väl tilltagna lådor med gräddbullar, men jag har hela tiden levt i tron om att det är en ynnest som alla svenska barn fått ta del av, men jag kan komma att bli tvungen att revidera min världsbild om det visar sig vara helt uppåt väggarna.
Är det så här? Har resten av Sverige inte kommit längre än att de får hålla tillgodo med sina kokosbefriade (visserligen finns det "riktiga" gräddbullar utan kokos men av gräddbullsätare med lite aktning ratas dem, förutom i ett fall som jag återkommer till snart) Mums-mums, Cloettas undermåliga substitut? Eller har susning.nu som så ofta förr inte alls någon susning utan har blivit utsatt för någon hacker från någon skånsk lobbygrupp som tröttnat på att hylla snapphanar och vill vara fräscha och radera spettekakan som det officiella landskapsbakverket och tagit genvägar i sin kampanj?

Det här kan jag inte veta med tvärsäkerhet veta, men jag kan berätta om när jag och en frekvent läsare av den här bloggen en löningsfredag fick ett gräddbullssug (ursäkta om det lät ekivokt) och for runt i Kalmars två (2!) stormarknader och försökte få affärsbiträden att expediera oss i gräddbullsdjungeln. Men utbudet var skralt minst sagt och vi fick, efter mer än en halvtimmes köande, åka hem med svansen och Mums-mumsen omvartannat mellan benen.
När jag är i Helsingör händer det inte sällan att jag gör ett stopp i den anrika glassbutiken Brosträde där man kan få kulglass med grädde och sylt och en gräddbulle på toppen. Det här ser till att det alltid är lång kö in i butiken trots att man inte utökat sitt fem smaker (pistage, jordgubb, choklad, nougat och vanilj) stora utbud sedan jag var ung. Det torde med andra ord finnas en pengar att tjäna även i Sverige på den idén om någon inte redan gjort det. Folk som skrivit om sitt besök på Brosträde (där bilden nedan är tagen) på nätet har i flera fall benämnt kronan på verket som en skumboll (vilket kan vara ett logiskt namn i sammanhanget, men korrekt är det emellertid inte) eller chokladboll, som återigen för tankarna till den där besläktade bollen med ett minst lika stort namndilemma. Det är i det här fallet då den nakna varianten utan kokos är att föredra.


Så diskussionen slutar förhoppningsvis inte här. Nu får ni, alla läsare med era geo- och demografiska variationer, upplysa oss om er relation med gräddbullen. Faller det här väl ut är jag beredd att även gå på djupet med en annan, enligt hörsägen, skånsk specialitet (möjligen en Helsingborgsangelägenhet?): bulle med bulle. Men tills vidare kan ni fundera över var och hur ni träffat på gräddbullen, vad ni kallar den och egentligen allt annat som har med den att göra.

Till sist ska jag avsluta med en lista som binder ihop inlägget. Nedan listas fem av de mest skandalösa otrohetsaffärerna i modern tid. Svennis har jag givetvis inte med. Jag tror fortfarande inte en sekund på att någon har haft sex med honom de senaste trettio åren.

Topp 5 otrohetsaffärer:
5. David Beckham/Rebecca Loos
4. Eva Dahlgren/Efva Attling
3. Helge Fossmo/Knutby
2. Magnus Härenstam/Christina Wendel
1. Mannheimer/wordpress.com