Sommarplågor!
Ernstheimers personlighetsklyvning har inte fört med sig den synergieffekt som förväntades. Istället får den ena halvan slita hund här i bloggen medan den andra njuter av tvåsamhetens förtrollade värld. Men nu ska inte läsarna bli lidande för det här problemet. Här kommer förmodligen det sista inlägget innan sommaren och vad passar bättre som ämne än sommarplågor?
Jag ska försöka kartlägga vilka låtar som kommer att bli årets sommarplågor eller hits eller vad man nu vill kalla det. Det finns såklart olika sätt att se på det. Det är dumt att kalla en skön låt som man gillar för en plåga, men om den spelas hela dagarna på radion så ska det mycket till för att den inte ska bli just det.
På förhand så finns det ett par låtar som har väldigt god chans att sätta sin prägel på sommaren 2006. Till att börja med har vi Basshunter - Boten Anna som börjat spelas på P3 och inom en snar framtid avancerat till A-listan på kanalens spellista. Den har allt som krävs för att bli en sommarplåga: den är somrig, den har en enerverande refräng som sätter sig direkt och är svår att bli av med, den lockar till dans osv. En annan låt som redan spelas mycket på dansgolven och kommer att fortsätta göra det är Shakira & Wyclef Jean - My Hips Don't Lie. Även den känns väldigt mycket sommar.
Det brukar alltid finnas även en rocklåt som spelas mycket under sommaren och i år ser det ut att handla om Red Hot Chili Peppers - Dani California och Lordi - Hardrock Hallelujah. Eurovisionsschlagervinnaren brukar alltid spelas mycket under sommaren. Minns bara Helena Paparizous låt från förra året.
Det är en speciell sommar i år eftersom det är VM-sommar och det innebär att det finns en massa olika VM-låtar i omlopp. Bland årets svenska låtar finns det bara en värd att lyssna på och som redan har blivit en hit och det är Elias feat. Frans - Who's da man. Går Sverige långt i VM och Zlatan gör bra ifrån sig så kommer den här låten att bli en megahit i sommar. Sen är de engelskspråkiga låtarna inte mycket att hurra för
Sen finns det alltid ett par dansgolvshits som funkar bra och nämnas där kan Rihanna - SOS, Sean Paul - Temperature, Daddy Yankee - Rompe och förhoppningsvis Gnarls Barkley - Crazy.
Jag nämnde Boten Anna innan och den är ett exempel på en typ av svenska låtar som brukar bli en sommarplåga och den har ofta en upprepande korkad refräng med t.ex. Hej hej Monika, Ingen vill veta var du köpt din tröja och Här kommer alla känslorna som nära förestående exempel. I år kan det kanske bli Veronica Maggio - Dumpa mig (som i och för sig redan spelats flitigt hela våren) eller Mange Schmidt - Glassigt. Det här är inga bra låtar så vi får hoppas på motsatsen.
Vad man istället bör hoppas på är t.ex. The Raconteurs - Steady as she goes, The Pipettes - Your Kisses Are Wasted On Me, The Tough Alliance - 25 Years And Running, Band of Horses - The Funeral, kent - Nålens öga, Yeah Yeah Yeahs - Gold Lion och Vapnet - Thoméegränd.
Jag ska försöka kartlägga vilka låtar som kommer att bli årets sommarplågor eller hits eller vad man nu vill kalla det. Det finns såklart olika sätt att se på det. Det är dumt att kalla en skön låt som man gillar för en plåga, men om den spelas hela dagarna på radion så ska det mycket till för att den inte ska bli just det.
På förhand så finns det ett par låtar som har väldigt god chans att sätta sin prägel på sommaren 2006. Till att börja med har vi Basshunter - Boten Anna som börjat spelas på P3 och inom en snar framtid avancerat till A-listan på kanalens spellista. Den har allt som krävs för att bli en sommarplåga: den är somrig, den har en enerverande refräng som sätter sig direkt och är svår att bli av med, den lockar till dans osv. En annan låt som redan spelas mycket på dansgolven och kommer att fortsätta göra det är Shakira & Wyclef Jean - My Hips Don't Lie. Även den känns väldigt mycket sommar.
Det brukar alltid finnas även en rocklåt som spelas mycket under sommaren och i år ser det ut att handla om Red Hot Chili Peppers - Dani California och Lordi - Hardrock Hallelujah. Eurovisionsschlagervinnaren brukar alltid spelas mycket under sommaren. Minns bara Helena Paparizous låt från förra året.
Det är en speciell sommar i år eftersom det är VM-sommar och det innebär att det finns en massa olika VM-låtar i omlopp. Bland årets svenska låtar finns det bara en värd att lyssna på och som redan har blivit en hit och det är Elias feat. Frans - Who's da man. Går Sverige långt i VM och Zlatan gör bra ifrån sig så kommer den här låten att bli en megahit i sommar. Sen är de engelskspråkiga låtarna inte mycket att hurra för
Sen finns det alltid ett par dansgolvshits som funkar bra och nämnas där kan Rihanna - SOS, Sean Paul - Temperature, Daddy Yankee - Rompe och förhoppningsvis Gnarls Barkley - Crazy.
Jag nämnde Boten Anna innan och den är ett exempel på en typ av svenska låtar som brukar bli en sommarplåga och den har ofta en upprepande korkad refräng med t.ex. Hej hej Monika, Ingen vill veta var du köpt din tröja och Här kommer alla känslorna som nära förestående exempel. I år kan det kanske bli Veronica Maggio - Dumpa mig (som i och för sig redan spelats flitigt hela våren) eller Mange Schmidt - Glassigt. Det här är inga bra låtar så vi får hoppas på motsatsen.
Vad man istället bör hoppas på är t.ex. The Raconteurs - Steady as she goes, The Pipettes - Your Kisses Are Wasted On Me, The Tough Alliance - 25 Years And Running, Band of Horses - The Funeral, kent - Nålens öga, Yeah Yeah Yeahs - Gold Lion och Vapnet - Thoméegränd.
Dagens ordvits: Jag gillar principen att om den där lille gubbsjuke killen på När & Fjärran gifter sig med kronprinsessan Victoria så kan man kalla honom Prins Siepen. Den principen är kul.
Topp 5 dumma klyschor:
5. Det är inte ens fel när två träter (jo, så är det nästan alltid.)
4. Kärlek börjar alltid med bråk (nej, väldigt sällan.)
3. Det ordnar sig alltid. (gör det verkligen det?)
2. Frukt är godis (nähe, däremot finns det godis med fruktsmak.)
1. Jag är inte rasist, men (det är precis vad du är, idiot!)
So long for now. Ha en trevlig sommar tills vi hörs igen!
Dialekter och särskrivningar
I sin strävan efter att höja bloggens kvalité ytterligare har Ernstheimer bedrivit en kvasivetenskaplig undersökning i sin omedelbara närhet, och dagens inlägg kommer att redogöra för resultatet av den. Undersökningen handlade om dialekter; intervjuobjekten fick ge sina uppfattningar om sin egen dialekt, andras dialekter och dialekter i stort. Ernstheimer är väl införstådd med att ett företag som detta kan tas emot på fel sätt av läsarna. Därför är det på sin plats att fastslå ett par punkter innan vi drar igång.
Uppfattningen om sin egen dialekt bjuder på en del intressanta synpunkter. Upprepade gånger ansåg sig en person som talade stockholmska att den pratade rikssvenska eller ingen dialekt alls. Och det är både intressant och fel. Stockholmskan erbjuder en mängd dialektala särdrag och det är bärarna av den medvetna om.
Problemet är det att Stockholm, som den kungliga huvudstaden, har blivit ett centrum och en symbol för den plats där "rikssvenskan" ofta bedrivs: i etermedierna. T.ex. nyhetsprogram kräver en "språklig hygien" och därför ligger dialekten nära skriftspråket. Men så är inte alls fallet i stockholmskan och uppfattningen om sin egen dialektlöshet bottnar även i en elakartad inskränkhet: stockholmska är normen för hur svenska ska talas.
Det är inte många som tycker illa om sin egen dialekt. De som pratar bred dialekt (eller bred variant av en dialekt) tycker att det är skönt med en dialekt som sticker ut. Det enda intervjuobjektet som var totalt negativt inställd till sin egen dialekt var bärare av en östgötsk dialekt och aversionen mot den dialekten var tydligt utbredd även bland övrigas svar.
På frågan om vilken dialekt förutom sin egen som man helst skulle vilja tala var gotländska, göteborgska, norrländska och skånska överrepresenterade bland svaren och de två förstnämnda uppfattas av de flesta som två av de gladaste dialekterna. Norrländskan uppfattas som lugn, sävlig, mysig och säker. Inte särskilt överraskande kanske, men alla är inte lika förtjusta i norrländskan. Ungefär hälften av de tillfrågade var avogt inställda och tyckte att norrländskan talades av dryga, fåordiga personer utan social kompetens.
Fördomarna står som spön i backen när man talar om dialekter och det är inte något man hymlar med. Dialekten påverkar helt klart hur man uppfattar och tilldelar en person egenskaper på förhand. Undersökningen visade att stockholmare uppfattas som kaxiga och dryga och flera av de tillfrågade stockholmarna hade blivit utsatta för detta.
Vilken funktion fyller dialekterna? På den frågan kunde man urskönja ett tydligt mönster bland svaren. De som inte talar mycket dialekt eller en dialekt utan tydlig hemvist uppgav påfallande ofta att den största funktionen är att dialekterna är socialt användbara när man ska räkna ut var någon kommer ifrån. En tydlig skillnad mot de som talar mycket dialekt som i de flesta fallen uppgav att det viktigaste är samhörighets- och gemenskapsfunktionen. Och det senare är naturligtvis korrekt.
Jag skulle kunna ha en lång utläggning om våra olika dialekters ursprung här, men det är inte intressant i sammanhanget. Istället vill jag visa att man kan se dialekters gemenskapsfunktion på flera nivåer. På nationell nivå med svenskan, på regional nivå med ett samlingsnamn för olika varianter av en dialekt och lokal nivå med en viss variant av en dialekt. Människan har ett behov av att vara en del av en mindre grupp och det är den stora anledningen till att dialekterna inte kommer att försvinna trots att rikssvenskan är vedertagen i de slagkraftiga etermedierna.
Och det är också den anledningen som ligger bakom uppkomsten av nya dialekter som t.ex. rinkebysvenskan.
Jag var tidigare inne på att göteborgskan och gotländskan är två av de gladaste dialekterna och tillsammans med värmländska var de överlägset representerade när man fick uppge vilken dialekt som man tycker låter gladast. Men värmländskan var inte bara högt placerad i den kategorin; tillsammans med småländskan och östgötskan var värmländskan den dialekten som man uppfattar som mest korkad. Jag kan tycka att småländskan har lite sämre rykte än vad den egentligen förtjänar i den här undersökning och en starkt bidragande orsak är säkert att många av intervjuobjekten förknippar den med kalmaritiskan som är en synnerligen ful variant av småländskan.
Klart överlägsen som den fulaste dialekten är, föga överraskande, gnällbältesmål i allmänhet och Örebrodialekt i synnerhet.
Till slut så tänkte jag avsluta med att redogöra för ett par uttalsskillnader på ett par ord. Intervjuobjekten fick uppge sina uttal på ett par ord där det finns olika uttal och det kom fram en del intressant uppgifter. Till att börja med har västkusten - från Skåne och upp förbi Göteborg - en del gemensamma avvikelser från övriga delar av landet. Ordet "kex" uttalas med tje-ljud på västkusten och k-ljud i övriga landet och rent historiskt är k-ljudet mest rätt med tanke på att ordet härstammar från engelskans cake.
Samma geografiska avvikelse finns på "lakrits" där västkusten uttalar med kort a och övriga med långt a. Uttalet av "kaviar" är intressant. Västra Götaland (Västergötland, Bohuslän och delar av Värmland) uttalar ordet med kort första a och långt andra a, medan den större delen av övriga landet uttalar ordet med två korta a:n. Ytterligare en uttalsvariant finns dock; i delar av Småland och Östergötland uttalas ordet med ett kort första a och ett långt andra a.
Uttalsvariationen på "rödbetor" hade också tydlig geografisk förankring. I de östra delarna av landet uttalar man ordet med kort e och i övriga delar med långt e.
Sist, men långt ifrån minst viktigt, har vi drycken Ramlösa. Uttalet ska vara med ett kort första a på samma sätt som i Povel Ramel. Detta uttalet har långt ifrån alla anammat och man brukar säga att anledningen är att Ramlösa ofta förekekommer i skrift och att man då fått anledning att överväga sitt uttal. Detsamma skulle man inte göra med Povel Ramel som man sällan ser i skrift utan uttalet har man lärt sig genom att höra det. Men, det går långsamt framåt. Man hör numera kända skåningar säga Ramlösa med det korrekta uttalet i TV-reklamer så i framtiden kanske det skulle låta lika barockt att uttala med ett långt första a när man säger Ramlösa som det nu vore om man gjorde detsamma med Povel Ramel.
Från dialektundersökningen tar vi ett litet kliv till en numera fast punkt i bloggen, nämligen listan. Och den tar idag upp den språkliga kuriositet och det ofog som kallas särskrivningar. Nedan listas de roligaste exemplen på sådana.
- Undersökningen kommer inte redogöra för många (det finns ett par) absoluta sanningar utan kartlägger snarare de mönster över hur vi uppfattar olika dialekter.
- Undersökningen är gjord med stor anspråkslöshet och är inte ett taffligt försök att röja oupptäckt vetenskaplig mark. Istället är det intresset i var och en av intervjuobjektens uppfattningar som varit drivkraften.
- Ett par undersökningstekniska problem kan finnas. Ernstheimer, som normalt behärskar och glider mellan minst en handfull olika dialekter, har under undersökningen hållit sig till endast en av dessa, vilket kan ha påverkat resultatet något.
- Man ska egentligen akta sig för att tala om t.ex. skånska, stockholmska, värmländska, norrländska osv. som en och samma dialekt med tanke på vilka stora variationer som varje "dialekt" innefattar. Det finns alltid varianter som låter fulare eller bondigare än andra inom samma dialekt. Och om man som i norrländskan åsyftar den dialekt som talas i hälften av Sverige så blir problemen frapperande.
Uppfattningen om sin egen dialekt bjuder på en del intressanta synpunkter. Upprepade gånger ansåg sig en person som talade stockholmska att den pratade rikssvenska eller ingen dialekt alls. Och det är både intressant och fel. Stockholmskan erbjuder en mängd dialektala särdrag och det är bärarna av den medvetna om.
Problemet är det att Stockholm, som den kungliga huvudstaden, har blivit ett centrum och en symbol för den plats där "rikssvenskan" ofta bedrivs: i etermedierna. T.ex. nyhetsprogram kräver en "språklig hygien" och därför ligger dialekten nära skriftspråket. Men så är inte alls fallet i stockholmskan och uppfattningen om sin egen dialektlöshet bottnar även i en elakartad inskränkhet: stockholmska är normen för hur svenska ska talas.
Det är inte många som tycker illa om sin egen dialekt. De som pratar bred dialekt (eller bred variant av en dialekt) tycker att det är skönt med en dialekt som sticker ut. Det enda intervjuobjektet som var totalt negativt inställd till sin egen dialekt var bärare av en östgötsk dialekt och aversionen mot den dialekten var tydligt utbredd även bland övrigas svar.
På frågan om vilken dialekt förutom sin egen som man helst skulle vilja tala var gotländska, göteborgska, norrländska och skånska överrepresenterade bland svaren och de två förstnämnda uppfattas av de flesta som två av de gladaste dialekterna. Norrländskan uppfattas som lugn, sävlig, mysig och säker. Inte särskilt överraskande kanske, men alla är inte lika förtjusta i norrländskan. Ungefär hälften av de tillfrågade var avogt inställda och tyckte att norrländskan talades av dryga, fåordiga personer utan social kompetens.
Fördomarna står som spön i backen när man talar om dialekter och det är inte något man hymlar med. Dialekten påverkar helt klart hur man uppfattar och tilldelar en person egenskaper på förhand. Undersökningen visade att stockholmare uppfattas som kaxiga och dryga och flera av de tillfrågade stockholmarna hade blivit utsatta för detta.
Vilken funktion fyller dialekterna? På den frågan kunde man urskönja ett tydligt mönster bland svaren. De som inte talar mycket dialekt eller en dialekt utan tydlig hemvist uppgav påfallande ofta att den största funktionen är att dialekterna är socialt användbara när man ska räkna ut var någon kommer ifrån. En tydlig skillnad mot de som talar mycket dialekt som i de flesta fallen uppgav att det viktigaste är samhörighets- och gemenskapsfunktionen. Och det senare är naturligtvis korrekt.
Jag skulle kunna ha en lång utläggning om våra olika dialekters ursprung här, men det är inte intressant i sammanhanget. Istället vill jag visa att man kan se dialekters gemenskapsfunktion på flera nivåer. På nationell nivå med svenskan, på regional nivå med ett samlingsnamn för olika varianter av en dialekt och lokal nivå med en viss variant av en dialekt. Människan har ett behov av att vara en del av en mindre grupp och det är den stora anledningen till att dialekterna inte kommer att försvinna trots att rikssvenskan är vedertagen i de slagkraftiga etermedierna.
Och det är också den anledningen som ligger bakom uppkomsten av nya dialekter som t.ex. rinkebysvenskan.
Jag var tidigare inne på att göteborgskan och gotländskan är två av de gladaste dialekterna och tillsammans med värmländska var de överlägset representerade när man fick uppge vilken dialekt som man tycker låter gladast. Men värmländskan var inte bara högt placerad i den kategorin; tillsammans med småländskan och östgötskan var värmländskan den dialekten som man uppfattar som mest korkad. Jag kan tycka att småländskan har lite sämre rykte än vad den egentligen förtjänar i den här undersökning och en starkt bidragande orsak är säkert att många av intervjuobjekten förknippar den med kalmaritiskan som är en synnerligen ful variant av småländskan.
Klart överlägsen som den fulaste dialekten är, föga överraskande, gnällbältesmål i allmänhet och Örebrodialekt i synnerhet.
Till slut så tänkte jag avsluta med att redogöra för ett par uttalsskillnader på ett par ord. Intervjuobjekten fick uppge sina uttal på ett par ord där det finns olika uttal och det kom fram en del intressant uppgifter. Till att börja med har västkusten - från Skåne och upp förbi Göteborg - en del gemensamma avvikelser från övriga delar av landet. Ordet "kex" uttalas med tje-ljud på västkusten och k-ljud i övriga landet och rent historiskt är k-ljudet mest rätt med tanke på att ordet härstammar från engelskans cake.
Samma geografiska avvikelse finns på "lakrits" där västkusten uttalar med kort a och övriga med långt a. Uttalet av "kaviar" är intressant. Västra Götaland (Västergötland, Bohuslän och delar av Värmland) uttalar ordet med kort första a och långt andra a, medan den större delen av övriga landet uttalar ordet med två korta a:n. Ytterligare en uttalsvariant finns dock; i delar av Småland och Östergötland uttalas ordet med ett kort första a och ett långt andra a.
Uttalsvariationen på "rödbetor" hade också tydlig geografisk förankring. I de östra delarna av landet uttalar man ordet med kort e och i övriga delar med långt e.
Sist, men långt ifrån minst viktigt, har vi drycken Ramlösa. Uttalet ska vara med ett kort första a på samma sätt som i Povel Ramel. Detta uttalet har långt ifrån alla anammat och man brukar säga att anledningen är att Ramlösa ofta förekekommer i skrift och att man då fått anledning att överväga sitt uttal. Detsamma skulle man inte göra med Povel Ramel som man sällan ser i skrift utan uttalet har man lärt sig genom att höra det. Men, det går långsamt framåt. Man hör numera kända skåningar säga Ramlösa med det korrekta uttalet i TV-reklamer så i framtiden kanske det skulle låta lika barockt att uttala med ett långt första a när man säger Ramlösa som det nu vore om man gjorde detsamma med Povel Ramel.
Från dialektundersökningen tar vi ett litet kliv till en numera fast punkt i bloggen, nämligen listan. Och den tar idag upp den språkliga kuriositet och det ofog som kallas särskrivningar. Nedan listas de roligaste exemplen på sådana.
Topp 5 särskrivningar:Dagens ordvits: Om uppfostran fanns på tub skulle jag vilja ha en sträng.
5. Segt piller mot stånd
4. Brun hårig sjuk sköterska
3. Student plakat monterad och klar
2. Glad packad kyckling lever
1. Vi byter olja och spolar vätska på din bil